Av Hans Gefors (Konvoluttext CDn My Cup of Tea)<\/strong><\/p>\n\u00d6verraskningens man<\/p>\n
”Det blir inte som de t\u00e4nkt sig\u2026” (Sten Melin n\u00e4r han planerar ett best\u00e4llningsverk)<\/p>\n
Id\u00e9n \u00e4r utanf\u00f6r tiden. Den tar blott ett \u00f6gonblick att undf\u00e5nga. Och den kommer n\u00e4r allt \u00e4r upplagt. Sten Melin var en g\u00e5ng kock p\u00e5 ett konfirmationsl\u00e4ger f\u00f6r 70 personer p\u00e5 den tiden han sj\u00f6ng i Kerstin Eks k\u00f6r i T\u00e4by. Utanf\u00f6r denna artikels egentliga uppdrag kan det meddelas att det var h\u00e4r han uppt\u00e4ckte att det g\u00e5r att reda en s\u00e5s p\u00e5 potatismospulver. En insikt gourmeten Sten Melin aldrig mer beh\u00f6vt anv\u00e4nda. (Mer typiskt \u00e4r att till renfil\u00e9 ta timmar p\u00e5 sig f\u00f6r att g\u00f6ra fonden till en s\u00e5s p\u00e5 hallonvin\u00e4ger och br\u00e4nt socker.) P\u00e5 detta konfirmationsl\u00e4ger fick han en tekopp som senare sprack i tv\u00e5 delar p\u00e5 ett ovanligt vackert vis. Nu var allt upplagt och id\u00e9n kom \u00f6gonblickligen: Han s\u00e5g f\u00f6r sig en LP-skiva mellan mugghalvorna! En extremt d\u00e5lig Karajaninspelning av Mozarts Requiem fick med hj\u00e4lp av v\u00e4rmepistol och silikon fullborda Melins tekopp. Denna kan nu besk\u00e5das p\u00e5 detta CD-omslag. Ett verk typiskt f\u00f6r sin upphovsman: visuellt sl\u00e5ende och b\u00e4rande p\u00e5 en lika p\u00e5taglig som sv\u00e5rdefinierbar livsk\u00e4nsla. Det bor ett skratt i denna bejakelse som kan vara fr\u00e4ckt eller uppsluppet. Det \u00e4r v\u00e4lgjort. Och det \u00e4r r\u00e4ttframt utan behov av att ”fega”. Allt kan med lika stor r\u00e4tt s\u00e4gas om Sten Melins musik om man blott b\u00f6rjar denna beskrivning med ”Auditivt sl\u00e5ende”. Men p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt \u00e4r det auditiva och det visuella del av samma konstn\u00e4rskap. Han har gjort verk som \u00e4r grafiska blad och kommenterat Stilleben (1993) med hj\u00e4lp av en tecknad strip (se mittuppslaget). Sten Melin \u00e4r f\u00f6dd och uppvuxen i Kalix vid Bottenviken 1957. Fadern var bankdirekt\u00f6r och modern speciall\u00e4rare p\u00e5 mellanstadiet. Han har tre systrar och \u00e4r n\u00e4st yngst i syskonskaran. Farfar var rektor f\u00f6r seminariet i Lule\u00e5. Morfar var sj\u00f6kapten p\u00e5 en bogserb\u00e5t och k\u00f6rde timmer l\u00e4ngs kusten medan mormor sk\u00f6tte ett sm\u00e5bruk. Det \u00e4r ett hem med konst p\u00e5 v\u00e4ggarna, medlemskap i bankens konstf\u00f6rening och sj\u00e4lvklara bes\u00f6k p\u00e5 de lokala konserterna. Att fadern \u00e4r amat\u00f6rmandolinist och kan ta ut en s\u00e5ng p\u00e5 det instrument som kommer i hans v\u00e4g och att skalden K.A. Melin, som kring sekelskiftet var en uppburen akademiledamot, tillh\u00f6r sl\u00e4kten kan \u00e4nd\u00e5 inte s\u00e4gas vara en sj\u00e4lvklar \u00f6ppning till en tons\u00e4ttarbana. S\u00e4rskilt som det p\u00e5 de flesta h\u00e5ll utanf\u00f6r storst\u00e4derna \u00e4r b\u00e5de praktiskt och mentalt l\u00e5ngt till ett konstn\u00e4rskap.<\/p>\n
Sten Melin b\u00f6rjade spela trumpet i tio\u00e5rs\u00e5ldern. I ton\u00e5ren var han med p\u00e5 konserter praktiskt taget varenda kv\u00e4ll: bl\u00e5sorkestern, symfoniorkestern, storbandet. Bakom detta ymnighetshorn ligger sj\u00e4lvfallet den kommunala musikskolan och dess eldsj\u00e4lar. K\u00f6rledaren, som han fick pianolektioner av, satte Valdemar S\u00f6derholms Harmonil\u00e4ra i h\u00e4nderna p\u00e5 honom. Sten Melin gjorde massvis med arr – ospelbara f\u00f6r 15-\u00e5ringarna i jazzorkestern. Efter gymnasiet, ekonomisk linje, gick han p\u00e5 folkh\u00f6gskolan i Framn\u00e4s i tre \u00e5r och spelade trumpet, l\u00e4ste teori och satsl\u00e4ra. S\u00e5 fick han fast jobb som trumpetl\u00e4rare i Haparanda. En termin stod han ut innan han b\u00f6rjade l\u00e4sa musikpsykologi i Uppsala. Kursen blev aldrig avslutad och uppsatsen blev aldrig skriven – men titeln p\u00e5 den fanns klar och \u00e4r typisk f\u00f6r sin upphovsman: ”Var f\u00e5r man id\u00e9erna fr\u00e5n?” Mest av allt var dessa studier ett s\u00e4tt att f\u00f6r familjen d\u00f6lja det faktum att m\u00e5let var inst\u00e4llt p\u00e5 kompositionsklassen. Vid det h\u00e4r laget hade han redan b\u00f6rjat ta privatlektioner f\u00f6r Sven-David Sandstr\u00f6m. Sten Melin reste ner en g\u00e5ng i m\u00e5naden fr\u00e5n Haparanda och blev faktiskt den f\u00f6rste den blivande professorn undervisade. Dessa halvdagsl\u00e5nga lektioner med en blandning av instruktion, inspiration och sm\u00e5prat var avg\u00f6rande f\u00f6r att han blev tons\u00e4ttare. Sten Melin \u00e4r envis, f\u00f6rst efter flera f\u00f6rs\u00f6k kom han in p\u00e5 Musikh\u00f6gskolan (1980). Gunnar Bucht var d\u00e5 professor och P\u00e4r Lindgren undervisade i elektroakustisk musik. Bucht blev mer imponerad \u00f6ver envisheten \u00e4n kompositionerna. Sj\u00e4lv s\u00e4ger Sten Melin att han aldrig k\u00e4nt sig f\u00f6rutbest\u00e4md till att bli tons\u00e4ttare, men inte haft n\u00e5got annat att v\u00e4lja p\u00e5. Musikl\u00e4rare var uteslutet, \u00e4ven om han var brassl\u00e4rare i Norrt\u00e4lje medan han gick p\u00e5 ”Ackis”.<\/p>\n
P\u00e5 s\u00e4tt och vis har han f\u00f6rverkligat sin fars dr\u00f6m. Sten Melin tillh\u00f6r den generation som i v\u00e4lf\u00e4rdens sp\u00e5r kan till\u00e5ta sig att s\u00e4tta sig \u00f6ver trygghetsbehovet. Sten Melins verklista b\u00f6rjar med tre stora verk. V\u00e5gform 114 f\u00f6r orkester (1980) blev uttagen till Ung Nordisk Musik (UNM) i K\u00f6penhamn 1981 och blev d\u00e4rmed hans egentliga debut. N\u00e4sta verk blev Landet som icke \u00e4r f\u00f6r blandad dubbelk\u00f6r (1982) och kr\u00e4ver s\u00e5 m\u00e5nga s\u00e5ngare att det aldrig uppf\u00f6rts offentligt, \u00e4ven den blev uttagen till UNM. (Bara inledningen f\u00f6r sopran och piano blev uppf\u00f6rd). Hans tredje stora verk \u00e4r str\u00e5kkvartetten Q is Q (1983), som Ardittikvartetten uruppf\u00f6rde p\u00e5 UNM i Malm\u00f6 1984. Avsikten var helt enkelt att g\u00f6ra v\u00e4rldens b\u00e4sta str\u00e5kkvartett. Den kaxiga attityden var uppenbar. I undervisningen hos Gunnar Bucht blev detta en k\u00e4lla till konflikter. Att Sten Melin bara tonsatte den f\u00f6rsta strofen av Edith S\u00f6dergrans dikt var en sj\u00e4lvsv\u00e5ldighet som Gunnar Bucht inte kunde acceptera. Motiveringen \u00e4r att det i andra strofen finns en alldeles f\u00f6r religi\u00f6s syftning som skingrar den g\u00e5tfullhet som Sten Melin hade f\u00e5ngats av och ville gestalta. Om str\u00e5kkvartetten sa Gunnar Bucht: ”Detta \u00e4r inget bra stycke!” ”Du har fel!”, replikerade Sten Melin. Idag \u00e4r deras f\u00f6rh\u00e5llande mycket hj\u00e4rtligt och med tiden har Sten Melin kommit att uppskatta Buchts r\u00e4ttframhet och tydliga st\u00e4llningstaganden. Den framkallade ett slags \u00f6gonblickligt fadersuppror som var mycket produktivt. Gunnar Bucht drog Brian Ferneyhough till kompositionsklassen som uppskattad g\u00e4stl\u00e4rare. Med sitt lysande intellekt och brinnande intresse f\u00f6r att h\u00e5lla s\u00e5 m\u00e5nga olika tr\u00e5dar som m\u00f6jligt levande i musiken, vanligtvis kallat ’komplexitet’, har han p\u00e5verkat Sten Melin; kanske mest p\u00e5tagligt i notbilden vid f\u00f6redragsbeteckningen Molto brutale sub. presto possibile (Mycket brutalt och pl\u00f6tsligt s\u00e5 snabbt som m\u00f6jligt), t. 215 (5’37”) i Q is Q. Resultatet \u00e4r en sv\u00e4vande musik som tycks r\u00f6ra sig \u00e5t flera h\u00e5ll samtidigt.<\/p>\n
Ett annat viktigt inslag i den livaktiga kompositionsklassen var Iacca-ensemblen. (se Nutida musik nr 2, 86\/87) Man kan kalla det en produktiv reaktion mot en del tons\u00e4ttares attityd. Uttrycket myntades av Ingvar Karkoff och var ursprungligen en karakterisering av \u00f6ststatstons\u00e4ttare som komponerar p\u00e5 flygplatser och upptr\u00e4der i tjusig jacka. I \u00f6verf\u00f6rd betydelse avs\u00e5g det tons\u00e4ttare med maximalt uttryck och minimalt inneh\u00e5ll. ”Stort p\u00e5drag. Allt \u00e4r luft.” Iacca-ensemblen best\u00e4llde verk och genomf\u00f6rde konserter. Om det best\u00e4llda verket inte kom, gjordes ett verk i denna tons\u00e4ttares namn. Om man tar det som ett studentikost sk\u00e4mt s\u00e5 ska det s\u00e4gas att konserterna genomf\u00f6rdes med stort allvar. Tar man det p\u00e5 fullt allvar \u00e4r man offer f\u00f6r en parodi\u2026 Bland \u00f6vriga i Iacca-ensemblen kan n\u00e4mnas Peter Bengtson och Andr\u00e9 Chini. Fortfarande cirkulerar uttrycket ”ett \u00e4kta Iacca-stycke”\u2026 Den mest typiska kompositionstekniken i Stockholm kring 1980 \u00e4r processformen med sina fr\u00e4msta representanter i Daniel B\u00f6rtz och Sven-David Sandstr\u00f6m. Den karakteriseras av en oavl\u00e5tlig tillv\u00e4xt (eller ett fortl\u00f6pande s\u00f6nderfall) som inte l\u00e5ter n\u00e5got \u00e5terkomma av det som varit. I st\u00e4llet mynnar processen oftast ut i ett helt nytt avsnitt som s\u00e5 i sin tur inleder en ny process. Denna kompositionsteknik m\u00e4rks tydligt i Sten Melins tre f\u00f6rsta verk. I forts\u00e4ttningen anv\u00e4nds den mer som en allm\u00e4n gestaltningsteknik. Sten Melin har d\u00e4refter med n\u00e5gra f\u00e5 undantag v\u00e4nt sig mot kammarmusiken, mot mer koncentrerade former som l\u00e5ter grundid\u00e9n dominera verkens utformning. Men att bibeh\u00e5lla sj\u00e4lvst\u00e4ndigheten hos parallella f\u00f6rlopp f\u00f6rblir viktigt. Det \u00e4r en form f\u00f6r kontrapunkt som l\u00e5ter ett eller flera instrument fullborda sin gestalt utan att integriteten hotas av det \u00f6vriga som p\u00e5g\u00e5r. 1985, samma \u00e5r han gick ut Musikh\u00f6gskolan skrevs Sonora. Processformen m\u00e4rks i verkets fram\u00e5tsyftning och k\u00e4nsla av utvidgning, men programkommentaren visar att m\u00f6jligheten till \u00f6verraskningar \u00e4r avg\u00f6rande. ”Taggtr\u00e5den” har en retorisk iver som b\u00e4nder och vrider, trycker till och t\u00e4njer det musikaliska uttrycket medan pianot flyttar sig allt l\u00e4ngre ut i rummet. Det kan ocks\u00e5 finnas sk\u00e4l att betona hans bakgrund i jazzmusiken n\u00e4r de flesta j\u00e4mn\u00e5riga kollegor har rockbakgrund. Ta t. ex. K\u00e4llarbacksvariationerna (1993): det doftar storband l\u00e5ng v\u00e4g. Om kvartetten skulle vara v\u00e4rldens b\u00e4sta m\u00e5ste ambitionen h\u00e4r ha varit att g\u00f6ra v\u00e4rldens b\u00e4sta extranummer. Id\u00e9n att ta det bonnigaste man kan t\u00e4nka sig och ge det en finish som Armani inte skulle sk\u00e4mmas f\u00f6r \u00e4r Sten Melin\u2122. Han bejakar det absurda n\u00e4rhelst det \u00e4r m\u00f6jligt. Han har inte gl\u00f6mt alla de MAD han l\u00e4st! Ej heller det ryska 20-talet – en g\u00e5ng arbetade han p\u00e5 en opera i samarbete med Miklos Kundler. Den byggde p\u00e5 tv\u00e5 noveller av Daniil Charms och librettot versifierades av Torbj\u00f6rn S\u00e4fwe. Handlingen: tv\u00e5 blottare faller fr\u00e5n ett tak rakt ner i torghandelns fruktst\u00e5nd \u2026 Operaprojektet fick l\u00e4ggas ner p.g.a. pengabrist.<\/p>\n
I b\u00e5de Sonora och K\u00e4llarbacksvariationerna spelar virtuositeten en avg\u00f6rande roll. Det \u00e4r sl\u00e5ende hur ofta Sten Melin har arbetat med de yppersta musikerna. Hans musik attraherar musiker med ett artistiskt \u00f6verskott. F\u00f6r musikern inneb\u00e4r den en utmaning som blir bel\u00f6nad. Ce n’est pas possible (”Det \u00e4r inte m\u00f6jligt”, 1993) meddelar bryskt detta redan i titeln. Stycket \u00e4r \u00f6ver innan man satt sig tillr\u00e4tta. \u00d6verraskningen best\u00e5r i att det antyder betydligt st\u00f6rre dimensioner, det finns syftningslinjer som inte tas i anspr\u00e5k.<\/p>\n
Ett portr\u00e4tt av Sten Melin skulle inte vara komplett utan en h\u00e4nvisning till hans hittills tyngsta verk, Keep the Change, inspelat av Kammarensemblen p\u00e5 Phono Suecia (PSCD 120). En m\u00e4ktig klangv\u00e4v inspirerad b\u00e5de klangligt och strukturellt av v\u00e4xelringningar i kyrkklockor och med ett k\u00e4nslom\u00e4ssigt djup som g\u00e5r i dagen p\u00e5 ett enast\u00e5ende s\u00e4tt. Jag citerar ur hans egen verkkommentar: ”Stycket komponerades v\u00e5ren och sommaren 1989. Under denna period f\u00f6ddes mitt f\u00f6rsta barn, tio veckor f\u00f6r tidigt. De st\u00e4ndiga resorna mellan mitt hem och sjukhuset, mellan skrivbordet och kuv\u00f6sen\u2026 – detta att vara f\u00f6r\u00e4lder men inte ha barnet i vaggan – k\u00e4nslan av overklighet som kom \u00f6ver mig mitt i detta inferno\u2026 Under denna period fortl\u00f6pte mitt liv i tv\u00e5 parallella tempon: ett r\u00f6rligt snabbt, det andra extremt l\u00e5ngsamt och r\u00f6rigt. Of\u00f6rm\u00e5gan att skilja mellan liv och d\u00f6d var aldrig l\u00e5ngt borta. Dessa k\u00e4nslor har kommit att starkt pr\u00e4gla Keep the Change.”<\/p>\n
Sten Melin \u00e4r en av de m\u00e5nga kollegor vars musik f\u00f6r\u00e4ndrats av att de blivit f\u00e4der (se kommentaren till K\u00e4llarbacksvariationerna). Inte bara p\u00e5 det gulliga viset att egocentriciteten blir mer hanterlig. Utan ocks\u00e5 f\u00f6r det faktum att ”s\u00e5 snart man f\u00e5tt barn inser man hur krig uppst\u00e5r” (Fay Weldon)\u2026<\/p>\n
L\u00e5t oss nu g\u00e5 \u00f6ver till Sten Melins mer in\u00e5tv\u00e4nda sida. P\u00e5 denna CD representerad av tv\u00e5 verk, n\u00e4nns och hyssj d\u00e4r de sm\u00e5 bokst\u00e4verna h\u00e4rskar. n\u00e4nns (1991) \u00e4r ett stort stycke om n\u00e5got som \u00e4r litet. Man f\u00e5r f\u00f6rvandla sig till myra f\u00f6r att f\u00e5 r\u00e4tt k\u00e4nsla f\u00f6r proportionerna. Det \u00e4r sl\u00e4kt med str\u00e5kkvartetten p\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt att partier med allt l\u00e4ngre pauser dyker upp i b\u00e4gge partituren, men inneb\u00e4r ocks\u00e5 ett steg bort fr\u00e5n den rena processformen mot en mer associativ helhet. De kraftfulla, unisona ’scratch-tones’ som kommer efter det f\u00f6rsta av dessa partier i n\u00e4nns \u00e4r uppenbart knutna till styckets ursprung: att ligga i backen en v\u00e5rdag med stark dagsmeja och k\u00e4nna ”doften av framtinade fjol\u00e5rslingon”. Barockstr\u00e5karna g\u00f6r klangen helt s\u00e4rpr\u00e4glad, liksom de olika spelarter och artikulationer som kan h\u00e4rledas b\u00e5de till barockmusik och nutida spektralmusik (italienaren Salvatore Sciarrino): flageoletter, drillar, glissando, tremolo, kvartstoner m. m. hyssj (1995) \u00e4r enkelt till sin struktur och signalerar frid och stillhet hela v\u00e4gen. F\u00f6r \u00f6vrigt s\u00e4ger program-kommentaren allt.<\/p>\n
Sten Melins s\u00e5nger skiljer sig en del fr\u00e5n hans \u00f6vriga musik. Vokalst\u00e4mman \u00e4r enkelt deklamatorisk med enstaka melismer inlagda, medan pianost\u00e4mman, som r\u00f6r sig oavh\u00e4ngigt relativt s\u00e5ngen, mer k\u00e4nns igen fr\u00e5n kammarmusiken. Sten Melin bad Folke Isaksson, Norrbottens store diktare, g\u00f6ra ett urval av sina dikter inf\u00f6r den best\u00e4llning som biblioteket i Kalix gjorde till invigningen 1991. D\u00e4rur valde han tv\u00e5 texter som han kunde reagera p\u00e5 musikaliskt. Lampan har ett mjukt tilltal i \u00f6verensst\u00e4mmelse med det samspel mellan barnet och lampan som prosadikten framst\u00e4ller. Tre saker drar till sig uppm\u00e4rksamheten i kompositionen. Det extrema omf\u00e5nget p\u00e5 s\u00e5ngst\u00e4mman: tre oktaver! Den \u00f6verraskande kaskaden av toner n\u00e4r gl\u00f6dtr\u00e5den beskrivs. Och det absurda slutet d\u00e4r s\u00e5ngaren ska l\u00e5ta ”som den sista l\u00e5nga rosslingen”. S\u00f6mnl\u00f6s Odysseus liknar mer en dov ballad. Under ytan finns en pockande puls i pianots l\u00e4gsta register som ger s\u00e5ngen driv. Om Lampan s\u00e4tter en \u00e4ra i att harmoniskt h\u00e5lla is\u00e4r s\u00e5ng och piano s\u00e5 \u00e4r det tv\u00e4rtom i S\u00f6mnl\u00f6s Odysseus. H\u00e4r kan man ana en d-molltonalitet. Och med denna en nordisk ton, uppdaterad Rangstr\u00f6m. H\u00e4r finns en f\u00f6rbindelse till Landet som icke \u00e4r. Den \u00e4r en tondikt som utan sm\u00e5aktighet gestaltar den upplevelse som dikten ber\u00e4ttar om. M\u00e5nen \u00e4r en symbol f\u00f6r d\u00f6den. Den ter sig som en fil av allt st\u00f6rre rum som slutar ute i rymden. Pianot med sina kvittrande, extatiska rulader \u00e4r den brygga som f\u00f6rbinder den enskilda r\u00f6stens ensamhet med den stora k\u00f6rens utomv\u00e4rldsliga gemenskap.<\/p>\n
Seven heaven (komponisten till denna urladdning vet hur ’sjunde himlen’ stavas p\u00e5 engelska\u2026) \u00e4r det senast komponerade verket p\u00e5 denna CD (1998). F\u00f6redragsbeteckningen ’Huliganoso’ anv\u00e4nds h\u00e4r sannolikt f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen och ska elda p\u00e5 huligank\u00f6ren vars f\u00f6rsta begripliga text \u00e4r: ”Jag gillar Darmstadt”. I partituret har Sten Melin skrivit till musikerna: ”Detta stycke kan spelas p\u00e5 vilka bl\u00e5sinstrument och av hur m\u00e5nga spelare som helst. Mitt enda f\u00f6rbeh\u00e5ll \u00e4r att ni inte fuskar med attityden.” Den of\u00f6rberedde lyssnaren antar nog att Iacca-ensemblen \u00e5teruppst\u00e5tt\u2026 Jag tycker man ska lyssna v\u00e4ldigt noga och bed\u00f6ma det eftert\u00e4nksamt. ”Det blir inte som de t\u00e4nkt sig\u2026”<\/p>\n
Sten Melin \u00e4r en man med breda kontaktytor. Han har jobbat som notskrivare, k\u00f6rt upp bilar till Norrbotten, varit med i ett kooperativt dagis, jobbar g\u00e4rna i tr\u00e4dg\u00e5rden och nu kl\u00e4cker han som vice ordf\u00f6rande i FST id\u00e9er till hur man kan vitalisera tons\u00e4ttarnas f\u00f6rh\u00e5llande till publiken. Beh\u00f6ver han hj\u00e4lp med n\u00e5got tycks alltid finnas n\u00e5gon fr\u00e5n Kalix som k\u00e4nner n\u00e5gon som vet r\u00e5d. Hans estetik \u00e4r uppbyggd kring konstverkets behov av \u00f6verraskningar. Endast genom ov\u00e4ntade faser i f\u00f6rloppet kan sp\u00e4nningen uppst\u00e5 som kortsluter f\u00f6rv\u00e4ntningen och skapar blixten som lyser upp verket. Den utf\u00e4stelse som varje stycke g\u00f6r i f\u00f6rsta takten ska inte infrias till fullo. Hans inst\u00e4llning till kompositionstekniker \u00e4r pragmatisk. Och han vet best\u00e4mt att inte s\u00e4tta det musikaliska materialet f\u00f6re id\u00e9n och den k\u00e4nsla som g\u00f6r hela arbetet v\u00e4rt besv\u00e4ret.<\/p>\n
Hans Gefors 10 dec 1999<\/p>\n
***
\nSten Melin: Canzone 365<\/strong>
\nP\u00e5 Sten Melins verklista ryms verk i olika genrer, ofta med tankev\u00e4ckande titlar som Irrbloss f\u00f6r soloviolin, Hyssj (i tre olika instrumentationer) och Vivisection f\u00f6r blandad k\u00f6r. Egna k\u00f6rerfarenheter byggde Sten Melin upp under studietiden vid Framn\u00e4s musikskola och under m\u00e5nga \u00e5r i T\u00e4by kyrkok\u00f6r.<\/p>\n\u201dOm man vet att man har en bra k\u00f6r, kan man g\u00f6ra n\u00e4stan vad som helst\u201d, s\u00e4ger Sten Melin och syftar p\u00e5 f\u00f6ruts\u00e4ttningarna att komponera f\u00f6r Eric Ericsons Kammark\u00f6r. Best\u00e4llningen av ett nytt k\u00f6rverk fick han v\u00e5ren 2004. Komponerandet tog fart i slutet p\u00e5 \u00e5ret och i januari 2005 lade han sista handen vid Canzone 365, komponerad f\u00f6r 8-st\u00e4mmig k\u00f6r med en l\u00e4ngd av cirka 6-7 minuter<\/p>\n
Textvalet f\u00f6ll p\u00e5 en sonett av Francesco Petrarca (1304-74), \u00f6versatt till svenska av Ingvar Bj\u00f6rkeson. M\u00e5nga \u00e4r de tons\u00e4ttare som genom tiderna inspirerats av Petrarcas poesi, d\u00e4ribland Orlando di Lasso, Claudio Monteverdi, Franz Liszt och Lars-Johan Werle . Canzone 365 \u00e4r den n\u00e4st sista av Petrarcas 366 sonetter, i vilken poeten uttrycker sin sorg \u00f6ver att inte ha r\u00e4ckt till i livet. Gud \u00e4r nu hans enda hopp. F\u00f6redragsbeteckningen dolce, piangendo con speranza (milt, hoppfullt s\u00f6rjande) anger st\u00e4mningen, f\u00e4rgad av l\u00e5gm\u00e4lda nyanser och en harmonik d\u00e4r 1500-tal och 2000-tal att ibland m\u00f6ts. Det rytmiska f\u00f6rloppet styrs av texten. Ett enda ord inbjuder till upprepade melismer: \u201dRe\u201d i den andra strofens andra rad: \u201dRe del cielo invisibile immortale\u201d (\u201dosedde konung, herre \u00f6ver d\u00f6d\u201d, i I. Bj\u00f6rkessons \u00f6vers\u00e4ttning). \u00c5t ord av sj\u00e4lvrannsakelse och hoppfullhet har Sten Melin skapat en tons\u00e4ttning, d\u00e4r k\u00f6rens \u00e5tta st\u00e4mmor i slutet av den tredje strofen v\u00e4xer till det dubbla f\u00f6r att sedan successivt tunnas ut och d\u00f6 bort medan ordet \u201dsperanza\u201d hoppfullt f\u00f6rklingar.
\nBirgitta Huldt (2005)<\/p>\n
***<\/p>\n
Av Chrichan Larson (Publicerad i Nutida Musik nr 2, 1995)<\/strong><\/p>\nCellisten br\u00f6t ihop och fick bytas ut
\nportr\u00e4tt av Sten Melin
\nVi befinner oss p\u00e5 Musikh\u00f6gskolan i huvudstaden. En skara musikstuderande ungdomar har, om \u00e4n n\u00e5got motvilligt, dock infunnit sig till repetition. Det \u00e4r \u201dnutidak\u00f6ret\u201d. Igen. Dirigenten, Kjell-Inge Stevenson, har denna g\u00e5ng hotat med upphovsmannens n\u00e4rvaro. Det gentemot stycket manifesterade missn\u00f6jet ska nu f\u00e5 moteld fr\u00e5n beh\u00f6rigt h\u00e5ll. F\u00f6r en av ensemblens medlemmar \u00e4r emellertid loppet redan k\u00f6rt. Det \u00e4r cellisten som efter sammanbrott bytts ut.<\/p>\n
Detta pl\u00e5gar mig naturligtvis lite extra n\u00e4r Sten Melin ringer upp mig f\u00f6r att f\u00e5 tips om hur man b\u00e4st tas med ovilliga musiker. Och hur man b\u00e4st noterar flageoletter. \u2013 Vad? Tio hj\u00e4lplinjer? utbrister jag. Nej, noteringen var kanske inte den mest l\u00e4ttl\u00e4sta. V\u00e4l p\u00e5 plats visar det sig att musikerna inte \u00e4r s\u00e5 aviga. Efter avslutat instuderingsarbete och trixande med flageolettnoteringar har hela situationen v\u00e4nt och musikerna tycker rent av att det \u00e4r kul att spela. Det var allts\u00e5 en m\u00e4nniska som hade skrivit \u00e4ven detta. Ursprungligen norrbottning, fr\u00e5n Kalix, d\u00e4r han i kyrkan f\u00f6rgyllde psalmerna med sitt trumpetspel. Numera stockholmare, f\u00f6r k\u00e4nslans skull bosatt i Sollentuna, och tons\u00e4ttare p\u00e5 heltid. \u2013 Det \u00e4r f\u00f6r mycket sn\u00f6 d\u00e4ruppe, svarar han p\u00e5 min fr\u00e5ga om det g\u00e5r att vara tons\u00e4ttare i Norrland. Sten vill ha duktiga musiker och tons\u00e4ttare i n\u00e4rheten, inte p\u00e5 telefon. \u2013 Det \u00e4r en myt att landsbygden i sig skulle vara en gynnsam skaparmilj\u00f6, man bor d\u00e4r man k\u00e4nner sig hemma, s\u00e4ger han p\u00e5 ett (inbillar jag mig) f\u00f6r norrl\u00e4nningar typiskt underfundigt s\u00e4tt. Men musik r\u00e5dde det ingen brist p\u00e5 i uppv\u00e4xtens Kalix. Vid sidan om kyrkan fanns framf\u00f6r allt kommunala musikskolans jazzorkester. \u2013 Jazz \u00e4r kul att spela men m\u00f6rdande att lyssna p\u00e5, tycker Sten.<\/p>\n
Om dessa tv\u00e5 milj\u00f6er utgjorde Stens musikaliska vagga s\u00e5 skulle \u00e5tminstone den senare d\u00e4rut\u00f6ver komma att besegla hans \u00f6de. Som norrbottning. Sten b\u00f6rjade n\u00e4mligen alltmer \u00e4gna sig \u00e5t att arrangera f\u00f6r ensemblen. Till slut kunde ingen spela hans arr l\u00e4ngre, trumpetaren inbegripen. Sten sm\u00e4llde i sig S\u00f6derholms harmonil\u00e4ra p\u00e5 Framn\u00e4s Folkh\u00f6gskola och fick genom Hans Epstein nys om en tons\u00e4ttare i Stockholm vid namn Sven-David Sandstr\u00f6m. M\u00f6tet innebar en \u00f6msesidig debut: Sten fick sina f\u00f6rsta lektioner i komposition och Sven-David inledde sin pedagogiska bana, \u00e4n s\u00e5 l\u00e4nge utanf\u00f6r n\u00e5gon institutions ramar. Fem \u00e5r senare, 1984, var Sten fortfarande Sven-Davids elev, men nu som en av flera i kompositionsklassen p\u00e5 Musikh\u00f6gskolan i Stockholm. En kompositionsklass till vilken Sten, p\u00e5 tredje f\u00f6rs\u00f6ket, hade lyckats f\u00e5 tilltr\u00e4de 1981, d\u00e5 Gunnar Bucht ansvarade f\u00f6r undervisningen.<\/p>\n
P\u00e5 Ackis fanns ocks\u00e5 P\u00e4r Lindgren, l\u00e4rare i elektroakustik. Sten framh\u00e5ller Lindgrens betydelse \u00f6verhuvudtaget men speciellt i fr\u00e5ga om komposition i allm\u00e4nhet. Sj\u00e4lva elektroakustiken satte inga tydliga sp\u00e5r i Stens komponerande. Hos Gunnar Bucht kom Sch\u00f6nberg ut ur garderoben. Sten fnissar och n\u00e4mner ett tillf\u00e4lle d\u00e5 han och en kompis f\u00e5tt i uppgift att analysera Erwartung eller Die gl\u00fcckliche Hand han minns inte vilket. Det blev, efter en dispyt om f\u00f6rh\u00e5llandet mellan text och musik, ingen genomg\u00e5ng av stycket.<\/p>\n
Analys blev heller aldrig Stens favorit\u00e4mne. \u2013 Jag somnar om det blir f\u00f6r mycket teoretiserande och analyserande, s\u00e4ger han och ser sig snarare som en musikantisk tons\u00e4ttare. Mer lyssnande \u00e4n l\u00e4sande. Inte n\u00f6dv\u00e4ndigtvis road av kompendier med tolvtonstabeller och alternativa satsl\u00e4ror m.m.<\/p>\n
Gunnars styrka var att han inte styrde oss estetiskt, menar Sten. Hos Sven-David var det sv\u00e5rare att h\u00e5lla avst\u00e5nd, men h\u00e4r sl\u00e4ppte man loss p\u00e5 ett befriande s\u00e4tt och skrev stycken. Han grep in i styckena och lyckades ofta med enkla medel t\u00e4nja p\u00e5 ett givet materials gr\u00e4nser, vidga synf\u00e4ltet. Stens debutstycke \u2013 V\u00e5gform 114, f\u00f6r kammarorkesrer \u2013 klinkades fram p\u00e5 pianot och utgick fr\u00e5n fyra-fem snygga ackord och en basg\u00e5ng. Sven-David f\u00f6reslog oml\u00e4ggningar av delar av materialet i nya register. Stycket fick melodiska kvaliteter som det tidigare saknat.<\/p>\n
Efter ett par \u00e5rs studier p\u00e5 Ackis var det en radikalt annorlunda Sten Melin som m\u00f6tte oss i str\u00e5kkvartetten Q is Q, fr\u00e5n 1983. Skrivs\u00e4tten varierade h\u00e4r fr\u00e5n jazzigt pulsativt \u2013 inledningsvis\u2013 via n\u00e4rmast ogenomtr\u00e4nglig, explosiv polyrytmik \u2013 mellandelens klimax \u2013 till slutets mikrotonala sv\u00e4vande. Hur mycket ett material t\u00e5l att varieras s\u00e4tter endast fantasin gr\u00e4nserna f\u00f6r, h\u00e4vdar Sten. Str\u00e5kkvartetten speglar, tycker jag, p\u00e5 ett lysande s\u00e4tt den inst\u00e4llningen och utg\u00f6r ett betydande bidrag till kvartettrepertoaren framf\u00f6r allt i kraft av f\u00f6rm\u00e5gan att utifr\u00e5n ett rigor\u00f6st ramverk forma v\u00e4sensskilda musikaliska scenarion som tons\u00e4ttaren h\u00e4r ger prov p\u00e5.<\/p>\n
Om Gunnar kan s\u00e4gas representera en centraleuropeisk, enligt Sten litet torr, attityd till musik, s\u00e5 \u00e4r Sven-David mer f\u00f6rankrad i det nordiskt musikantiska. De tv\u00e5 milj\u00f6er som format Stens musik \u2013 kyrkan och sv\u00e4ngg\u00e4nget \u2013 bildar ett n\u00e4stan generationsm\u00e4ssigt motsatspar i vilket man med den f\u00f6rsta brukar f\u00f6rknippa Sven-Davids och med den andra Stens egen. Jag bortser ifr\u00e5n att det i allm\u00e4nhet varit rock och inte jazz som utgjort den huvudsakliga inspirationsk\u00e4llan f\u00f6r den yngre generationen. Dragningen \u00e5t jazz parat med ett, med undantag f\u00f6r Chicago och Blood, Sweat & Tears (det \u00e4r ju bl\u00e5spop…), totalt ointresse f\u00f6r pop \u00e4r dock stilistiska konsekvenser. Det n\u00e4stan maniska sextondelspumpande i 4\/4-takt som m\u00e5nga av generationskamraterna vurmat f\u00f6r \u00e5terfinns mycket sparsamt i Stens partitur. Visserligen anv\u00e4nder han i stort sett genomg\u00e5ende 4\/4, undantaget \u00e4r str\u00e5kkvartetten, men syftet \u00e4r inte att framh\u00e4va en bin\u00e4r rytmik utan tv\u00e4rtom att undkomma hierarkisk taktindelning. 4\/4 som neutral taktart.<\/p>\n
Bland gemensamma drag hos Sten och Sven-David m\u00e4rks framf\u00f6r allt ett bejakande av otrohet mot egna ideal. I S\u00f6mnl\u00f6s Odysseus, f\u00f6r r\u00f6st och piano (1991), l\u00e4mnar Sten ett emblematiskt s\u00e4tt att anv\u00e4nda sig av tonalitet till f\u00f6rm\u00e5n f\u00f6r ett Funktionellt. Keep the change, f\u00f6r kammarensemble (1989), \u00e4r med upphovsmannens ord \u201dtv\u00e4rseriellt\u201d. N\u00e4nns f\u00f6r str\u00e5ktrio (1991), v\u00e4xer improvisatoriskt fram ur en cell av ackord- och skalm\u00f6nster. F\u00f6rm\u00e5gan att f\u00f6rnya sig ser Sten som en av orsakerna till att Sven-Davids musik f\u00e5tt ett v\u00e4lf\u00f6rtj\u00e4nt gensvar.<\/p>\n
\u2013 Vad \u00e4r det f\u00f6r vits med att skriva samma stycke om och om igen i tjugo \u00e5rs tid? undrar han. Inga namn n\u00e4mnda. Av detta f\u00f6ljer en f\u00f6r Sten m\u00f6jlig trossats, n\u00e4mligen att ingen teknik \u00e4r helig och att det musikaliska sveket inte finns. Att Ligeti, till exempel, d\u00e5 han v\u00e4nder blicken \u00e5ter mot Brahms, snarare upph\u00f6r att infria vissa f\u00f6rv\u00e4ntningar. Musikalisk estetik intresserar Sten, och han var en av f\u00e5 tons\u00e4ttare p\u00e5 plats i samband med att Bj\u00f6rn Billing och undertecknad fick st\u00e5 till svars f\u00f6r v\u00e5ra respektive inl\u00e4gg i jubileumsboken Tons\u00e4ttarens val.<\/p>\n
\u2013 Men man blir sur om man inte kan l\u00e4sa en text i Nutida Musik, s\u00e4ger han. Om fler tons\u00e4ttare ska kunna ta aktiv del i den debatten m\u00e5ste spr\u00e5ket vara mindre tillkr\u00e5nglat. Det handlar mycket om sj\u00e4lvf\u00f6rtroende, att v\u00e5ga st\u00e4lla \u201ddumma\u201d fr\u00e5gor. N\u00e4r det g\u00e4ller fascistisk estetik tillbakavisar Sten Billings karakteriserande av Sven-Davids Ofta tystnar nog v\u00e5r s\u00e5ng. Ett stort format skapar inte med n\u00f6dv\u00e4ndighet en fascistisk estetik. Stycket bygger, i likhet med Jan W Morthensons Alla Marcia, p\u00e5 l\u00e4sars\u00e5nger som s\u00e5 sm\u00e5ningom uts\u00e4tts f\u00f6r ett visst bombardemang.<\/p>\n
\u00c4ven om Sten \u00e4r kameleontisk till sin natur s\u00e5 finns det musikalisk mark som han aldrig betr\u00e4tt. Bland annat \u00e4r han kallsinnig till datormusik.
\n\u2013 Det \u00e4r helt ointressant att f\u00e5 en dator att l\u00e5ta, en ny sladd ger mig ingen konstn\u00e4rlig kick. Och konserter med enbart bandstycken \u00e4r m\u00f6rdande, det l\u00e5ter likadant idag som f\u00f6r trettio \u00e5r sedan.
\n\u2013 Jag kanske \u00e4r konservativ, f\u00f6rklarar han. N\u00e4r han sp\u00e4r p\u00e5 med n\u00e5got om apparatskr\u00e4ck bevisar han slutgiltigt att han \u00e4r en paradoxernas man. Hans arbetsrum hemma \u00e4r fyllt med en imponerande maskinpark. Men datorn \u00e4r f\u00f6r honom en sofistikerad penna och ett, j\u00e4mf\u00f6rt med pianot, \u00f6verl\u00e4gset geh\u00f6rsm\u00e4ssigt kontrollorgan. Trots den inte helt sanningsenliga ljudbilden av exempelvis en orkesterklang kan man \u00e4nd\u00e5 l\u00e4ra sig att dra nytta av datorns f\u00f6rm\u00e5ga att simulera komplexa musikaliska strukturer, menar han. Framf\u00f6r allt n\u00e4r det g\u00e4ller timing. I klangligt h\u00e4nseende \u00e4r det dock akustiska instrument som fascinerar honom. Bland dessa \u00e4r str\u00e5kinstrumenten de nuvarande gunstlingarna.<\/p>\n
\u2013 Man kan f\u00e5 helt fantastiska ljud ur dem, myser han. P\u00e5 datateknikens bakg\u00e5rdar frodas ocks\u00e5 ett visst m\u00e5tt av programhysteri: \u2013 Man l\u00e4r sig inte bokf\u00f6ring (Stens pappa \u00e4r bankman) genom att skaffa ett bokf\u00f6ringsprogram och ingen har heller hittills lyckats l\u00e4ra sig att komponera musik genom n\u00e5got datorprogram. Att han inte l\u00e4t datorn g\u00f6ra permuteringarna av serierna i Keep the change f\u00f6rklarar han med att han dessutom ogillar datorns ben\u00e4genhet att st\u00e4ndigt undvika misstag.<\/p>\n
Kontakten med Ackis gav ocks\u00e5 en f\u00f6rsta vink om den nya musikens l\u00e5ga status och kompositionsseminariets ghettotillvaro.<\/p>\n
\u2013 Vi levde i en glasbur, st\u00f6nar Sten. Samh\u00e4llet utanf\u00f6r Musikh\u00f6gskolan \u00e4r \u00f6ppnare mot ny musik \u00e4n vad de flesta instrumentall\u00e4rarna \u00e4r. \u2013 Det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r inte sv\u00e5rt att f\u00f6rst\u00e5 elevernas ljumma attityd, menar han. Man borde kunna f\u00f6r\u00e4ndra situationen genom att st\u00e4lla \u00e5tminstone samma krav p\u00e5 l\u00e4rarna som man g\u00f6r p\u00e5 genomsnittet av de utanf\u00f6r skolans murar yrkesverksamma musikerna. Av dessa g\u00f6r n\u00e4stan ingen karri\u00e4r utan att spela ny musik. Att alla m\u00e4nniskor inte lyssnar p\u00e5 ny musik \u00e4r d\u00e4remot inger problem, anser Sten.<\/p>\n
\u2013 Boxning \u00e4r vidrigt, tycker jag. Jag skulle bli f\u00f6rbannad om n\u00e5gon f\u00f6rs\u00f6kte tvinga mig att titta p\u00e5 det.<\/p>\n
Sten \u00e4r ingen v\u00e4n av gigantiska satsningar p\u00e5 att n\u00e5 ut till en ny publik. Konstn\u00e4rliga upplevelser bottnar alltid i n\u00e5got k\u00e4nslom\u00e4ssigt och \u00e4r till sin natur privata, som d\u00f6den. Man m\u00e5ste acceptera att alla inte \u00e4r intresserade av samma saker \u00e4ven om man med kulturpolitiska \u00e5tg\u00e4rder samtidigt m\u00e5ste str\u00e4va efter att g\u00f6ra kultur tillg\u00e4nglig f\u00f6r alla.<\/p>\n
\u2013 Jag \u00e4r fattig. Jag vill kunna g\u00e5 p\u00e5 Opera. Subventioneringen av biljettpriserna g\u00f6r det m\u00f6jligt idag. Subventionering av icke sj\u00e4lvb\u00e4rande kulturyttringar \u00e4r en f\u00f6ruts\u00e4ttning f\u00f6r ert m\u00e5ngfacetterat kulturliv, speciellt i ett litet land som Sverige. Det kan rent av s\u00e4gas vara en f\u00f6ruts\u00e4ttning f\u00f6r samh\u00e4llets \u00f6verlevnad \u00f6verhuvudtaget. Ett samh\u00e4lle utan kultur \u00e4r ett samh\u00e4lle utan sj\u00e4l. Nyliberalismens framfart inom svensk politik ser Sten som ett uppenbart hot mot inte minst kulturen.<\/p>\n
\u2013 Bingo-Lotto har miljontals tittare trots att det \u00e4r ett uselt program. Men vem fan vill se det i repris om tjugo \u00e5r? undrar han. Totalit\u00e4ra l\u00f6sningar \u00e4r dock inte Stens melodi.<\/p>\n
\u2013 Det finns f\u00f6r m\u00e5nga religi\u00f6sa socialister. Sossar som tar med sig konsump\u00e5sen n\u00e4r dom n\u00e5gon g\u00e5ng tvingas handla p\u00e5 ICA. Musik ser han \u00f6ver huvudtaget inte som ett universellt spr\u00e5k. Sten gillar balinesisk gamelanmusik utan att f\u00f6r den skull i detalj k\u00e4nna till vare sig dess uppbyggnad eller historia. Den talar till honom, menar han, p\u00e5 ett f\u00f6r en balines s\u00e4kerligen fr\u00e4mmande s\u00e4tt. Stens K\u00e4llarbacksvariationerna f\u00f6r saxofonkvartett, skrivna 1993, spelades nyligen i Danmark. Precis som titeln antyder \u00e4r det en f\u00f6r svenskar bekant visa som Sten driver g\u00e4ck med. Eftersom visan visade sig vara ok\u00e4nd f\u00f6r danskarna uppfattades stycket som variationer p\u00e5 ett enkelt tema. I konsten g\u00f6r det ju inget att det blir missf\u00f6rst\u00e5nd.<\/p>\n
\u2013N\u00e4r jag skriver, forts\u00e4tter han, \u00e4r det min sanning jag s\u00f6ker. Jag kan aldrig p\u00e5 f\u00f6rhand veta n\u00e5got om vilken giltighet denna sanning kan t\u00e4nkas ha f\u00f6r n\u00e5gon annan. Alla f\u00f6rs\u00f6k att i skrivkammaren g\u00f6ra marknadsbed\u00f6mningar \u00e4r d\u00f6mda att misslyckas, h\u00e4vdar Sten, och p\u00e5pekar att alla popl\u00e5tar inte \u00e4r hitar.<\/p>\n
\u2013 Det \u00e4r inte l\u00e4tt att f\u00e5 till det, helt enkelt, till\u00e4gger han.![\"page1-sten-m-59-a6\"](\"https:\/\/www.stenmelin.se\/musik\/wp-content\/uploads\/2014\/11\/page1-sten-m-59-a6.jpg\")
<\/p>\n
Sten Melin<\/h2>\n
He became a composer but he could equally well have applied himself to the creative art of cooking and become a chef and explorer of raw ingredients and spices. Sten Melin\u2019s approach to composing a dish and to composing a score is basically the same, he closes in on it, he challenges it, he lets himself be taken by surprise and out of this encounter the unexpected is born. A piece by Sten Melin can be so quiet that the audience hardly dares to breathe, or \u201cmolto brutale sub. presto possibile\u201d\u2013 very brutal and suddenly as fast as possible, as he writes in the musicians\u2019 parts. Nor is he afraid of the bizarre: songs about fibres, for example, or a set of variations for saxophone quartet on the popular song ”Upp p\u00e5 k\u00e4llarbacken” (”K\u00e4llarback Variations”, 1993).<\/p>\n
But even though his works are enormously varied a common theme spins a thread through them all: his ambition to come to grips with fundamental issues and values \u2013 relationships, dissonance’s, harmonies, alienation, joy, disgust and strength.<\/p>\n
Sometimes he starts out from a picture, sometimes from the properties of an instrument, sometimes it\u2019s a feeling, an experience, something that has affected him personally that he expresses in music. And when the piece is finished and he listens to what he has created, it in its turn tells him something which surprises him and which leads on to something new. He hopes that the music will enrich the listener in a similar manner and light a spark of wonder which will live on after the last note has died away.<\/p>\n
Anyone who has listened to the tranquil piece ”hyssj” (”hush”, 1995) for flute and guitar develops a new relationship to noise. After a few minutes with the string quartet ”Q is Q” (1983) human conversation appears in a new light.<\/p>\n
But Sten Melin also has another side: the practical joker, the trickster, the court jester, who makes sure that the audience doesn\u2019t forget that life is not always deadly serious and music doesn\u2019t always dwell in the realms of High Culture, but can also include light-hearted absurdities and howling hooligans, as in ”Seven Heaven” (1998\/99).
\nDespite his experiments with form he would not describe himself as an avant-garde composer. He simply sees himself as one of many who over the ages have tested the limits of music and thereby also human limits. His compositions grow out of a productive dialogue with a long line of musical predecessors. Born in Kalix on the 10th October 1957, Sten Melin is a trumpeter who turned into a composer. His teachers and inspirers include Gunnar Bucht, P\u00e4r Lindgren and Sven-David Sandstr\u00f6m. He has written about thirty compositions, ranging from solo pieces to orchestral works, which have been performed throughout the world. Since 2000 Sten Melin has been president of the Society of Swedish Composers and he is also board member of The Royal Swedish Opera since 2004.<\/p>\n
English translation: Cynthia Zetterqvist<\/em><\/p>\n***
\nA man of surprises
\n\u201cIt\u2019s not what they\u2019re expecting…\u201d (Sten Melin, while working on a commissioned work)<\/p>\n<\/strong>The idea is beyond time. It only takes a moment to capture it. And it appears when the time is right.<\/strong><\/p>\nSten Melin once worked as cook at a confirmation camp for seventy people when he was a member of Kerstin Ek\u2019s choir in T\u00e4by. Incidentally, straying for a moment from the official subject of this article, it was there that he discovered that it is possible to thicken a sauce with a packet of mashed potato powder, an insight that the gourmet Sten Melin has never had to use since. (More typical of his cooking is that it can take him hours just to prepare a sauce to fillet of venison with a base made out of raspberry vinegar and caramel.) At the confirmation camp a tea mug cracked in two pieces in an unusually beautiful way. And hey presto! The time was right and the idea appeared instantly: in his mind\u2019s eye he saw an LP between the two halves of the mug! With the help of a heat gun and some silicone, an extremely bad Karajan recording of Mozart\u2019s Requiem completed Melin\u2019s tea mug sculpture, which can now be viewed on the front of this CD. The work is typical of its creator: it is visually striking and exhibits a zest for life that is as tangible as it is difficult to define. It contains humour that can be insolent or exuberant. It is well made. And it is candid, not afraid of expressing its opinion. All this could equally well be said of Sten Melin\u2019s music, if you start off the description with \u201caurally striking\u201d instead of \u201cvisually striking\u201d, and yet in some way the aural and the visual are part of the same artistry. He has written works that look like graphic sheets, and commented on Still Life (1993) with the help of a comic strip (see centrefold).<\/p>\n
Sten Melin was born in 1957 in Kalix, on the northern coast of the Baltic Sea. His paternal grandfather was head of the teachers\u2019 training college in Lule\u00e5, his grandfather on his mother\u2019s side was captain of a tugboat and drove timber along the coast while his maternal grandmother looked after a small holding. His father was a bank manager and his mother was a remedial teacher at elementary school level. He has three sisters and is next-to-youngest in the family. The walls of his parents\u2019 home were decorated with works of art, they were members of the bank\u2019s art society and they were regular concert-goers. That his father was an amateur mandolin-player who could play a tune on any instrument that he happened upon, or that the poet K.A. Melin (who was an esteemed member of the Swedish Academy at the turn of the century) was a distant relation, cannot really be regarded as an automatic introduction to a career as a composer, particularly since in most parts of Sweden, at least outside the big towns, the road to becoming an artist is long, both literally and metaphorically.<\/p>\n
Sten Melin began to play the trumpet when he was ten years old. In his teens he played in concerts virtually every evening: in the wind band, the symphony orchestra, the big band \u2013 a profusion of ensembles that the local music school and its enthusiastic teachers were obviously largely responsible for creating. The choirmaster, who gave him piano lessons, put Valdemar S\u00f6derholm\u2019s \u201cElements of Harmony\u201d in his hands. Sten Melin produced masses of arrangements – which where completely beyond the fifteen-year-old members of the jazz band. After sixth form college (where he specialised in economics) he spent three years at Framn\u00e4s Folk High School, studying trumpet, theory and analysis, then he got a job teaching the trumpet in Haparanda, in the far north of Sweden. He stuck it out for a term, and then moved to Uppsala to study music psychology, but he never finished the course and never wrote a thesis either \u2013 except for the title, which is typical of its author: \u201cWhere do ideas come from?\u201d These studies were mainly a way of concealing from his family the fact that he actually intended to study composition. By this time he had already begun studying privately with the composer Sven-David Sandstr\u00f6m. Once a month Sten Melin travelled down from Haparanda to Stockholm and was actually the professor-to be\u2019s first pupil. These half-day-long lessons \u2013 a mixture of instruction, inspiration and conversation \u2013 played a decisive part in turning him into a composer. Sten Melin is obstinate: it took him several attempts before he was accepted as a student at the Royal College of Music in Stockholm (1980). At that timeGunnar Bucht was professor of composition and P\u00e4r Lindgren taught electro-acoustic music. Bucht was more impressed by Sten Melin\u2019s obstinacy than by his compositions. Sten Melin himself says that he never felt that he was predestined to become a composer but there was nothing else to choose from. To be a music teacher was out of the question, even though he worked as a brass teacher in Norrt\u00e4lje while he studied at the \u201cColl\u201d. In a way he has realised his father\u2019s dream. Sten Melin belongs to the generation that has reaped the benefit of the welfare state and doesn\u2019t have to worry about financial security.<\/p>\n
Sten Melin\u2019s opus list is headed by three major works. V\u00e5gform 114 (Wave Form 114, 1980) for orchestra was selected for the Young Nordic Music (UNM) festival in Copenhagen in 1981, thereby constituting his actual d\u00e9but. His next work (which was also selected for the UNM festival) was Landet som icke \u00e4r (The Land that is not, 1982) for double mixed chorus, which requires so many singers that it has never been performed in public (the only part that has been performed is the introduction for soprano and piano). His third major work was the string quartet Q is Q (1983), which was given its first performance by the Arditti Quartet at the UNM festival in Malm\u00f6 in 1984. His aim was simply to write the best string quartet in the world. His cocky attitude was patent, and was a source of conflict in his lessons with Gunnar Bucht. That Sten Melin only set the first verse of Edith S\u00f6dergran\u2019s poem to music was a display of arbitrariness that Bucht found hard to accept, despite Sten Melin\u2019s explanation that the second verse contained an allusion which was so obviously religious that it destroyed the enigmatic quality which had so fascinated him and which he wanted to portray in music. Gunnar Bucht\u2019s comment on the string quartet was: \u201cIt\u2019s not a good piece!\u201d Sten Melin\u2019s reply was: \u201cYou\u2019re wrong!\u201d Today their relationship is extremely cordial and over the years Sten Melin has come to appreciate Bucht\u2019s candour and decided opinions, which provoked a kind of spontaneous father-son defiance which was highly stimulating.<\/p>\n
Gunnar Bucht introduced Brian Ferneyhough to the composition class as a much-appreciated guest lecturer. His brilliant intellect and burning desire to keep as many threads as possible alive in the music \u2013 usually referred to as \u201ccomplexity\u201d \u2013 have influenced Sten Melin, perhaps most tangibly in bar 215 of Q is Q where the score is marked Molto brutale sub. presto possibile (Very brutal and suddenly as fast as possible). The resulting music seems to be suspended in mid-air, moving in several directions at the same time.<\/p>\n
Another important feature of the lively composition classes was the Iacca Ensemble, which could perhaps be described as a productive reaction to the attitude of certain composers. The expression was invented by Ingvar Karkoff and originally characterised composers from Eastern European countries who compose at airports and dress in loud clothes. In a figurative sense it referred to composers whose music displayed a maximum of expression and a minimum of content. \u201cAll stations go. A lot of hot air.\u201d The Iacca Ensemble commissioned works and gave concerts. If a commissioned work didn’t materialise, a work was created in the composer\u2019s name. If you think it sounds like a student prank, let it be said that the concerts were undertaken with great seriousness. If you take it seriously, then you have been taken in by a parody… Other members of the Iacca Ensemble included Peter Bengtson and Andr\u00e9 Chini. The expression \u201ca genuine Iacca piece\u201d is still in circulation…<\/p>\n
The most typical compositional technique in Stockholm around 1980 was process form, with Daniel B\u00f6rtz and Sven-David Sandstr\u00f6m as its leading representatives. It is characterised by constant expansion (or continuous disintegration) in which nothing that has already been heard is permitted to reappear. Instead, the process usually leads into a completely new section, which in its turn generates a new process. This compositional technique is clearly visible in Sten Melin\u2019s first three works, after which it is used more to create a general framework, while the fundamental idea is instead allowed to determine the way the work takes shape. In addition, Sten Melin (with few exceptions) has since become more interested in chamber music and more concentrated forms. However, it is still important to him to preserve the independence of parallel processes, a form of counterpoint that allows one or several instruments to complete an idea without its integrity being threatened by everything else that is going on.<\/p>\n
Sonora was written in 1985, the same year that he finished his course at the Royal College of Music in Stockholm. The process form is still noticeable in the forward drive of the work and the feeling of expansion, but judging from the liner notes the element of surprise is all-important. The \u201cbarbed wire\u201d has a rhetorical eagerness that turns and twists and flattens and stretches the musical expression while the piano moves further and further into space. At this point it is worth drawing attention to Sten Melin\u2019s jazz background, unlike most of his colleagues who played in rock bands in their youth. Take K\u00e4llarbackvariationer (K\u00e4llarback Variations, 1993), for example: it has a definite big band flavour. If his string quartet was to be the best in the world, his aim here must have been to write the world\u2019s best encore. The idea of taking the most rustic idea imaginable and giving it a finish that Armani would be proud of is Sten Melin\u2122. He never says no to absurdity – he hasn\u2019t forgotten all the MAD comics he read! Or Russia in the 20s – he once collaborated with Miklos Kundler on an opera based on two short stories by Daniil Charms with a libretto versified by Torbj\u00f6rn S\u00e4fve. The plot: two flashers fall off a roof right into a fruit stall at a market-place… The opera project was abandoned due to lack of funds.<\/p>\n
Virtuosity plays a crucial part both in Sonora and in K\u00e4llarback Variations. It is remarkable how often Sten Melin has worked with top quality performers. His music appeals to musicians with an excess of artistry \u2013 it provides a challenge that offers its own rewards. Thus the title of Ce n’est pas possible (It isn’t possible, 1993) is a challenge in itself. The piece is over before one has time to sit back in one\u2019s seat. The surprise element here is that considerably larger dimensions are suggested and many allusions are left unexplored.<\/p>\n
A portrait of Sten Melin would not be complete without a reference to his most important work so far, Keep the Change (recorded by the Kammarensemble on the Phono Suecia label, PSCD 120), a massive sonic tapestry inspired both in sound and structure by the practice ofchange-ringing church bells and with an emotional depth which is expressed in a unique fashion. I quote his own comment on the work: \u201cThe piece was composed in the spring and summer of 1989. During this period my first child was born, ten weeks premature. The incessant trips between my home and the hospital, between my writing-desk and the incubator \u2013 being a parent but not having a baby in the cradle \u2013 the feeling of unreality which came over me in the midst of this inferno… During this period my life proceeded at two parallel speeds \u2013 the one swift and alert, the other extremely slow and muddled. My inability to separate life and death was ever-present. These impressions have made a strong mark on Keep the Change.\u201d<\/p>\n
Sten Melin is one of several composer colleagues whose music has changed since they became fathers (see the comment on K\u00e4llarback Variations). Not just in a cute way in that one\u2019s egocentricity becomes more manageable, but also in the fact that \u201cAs soon as you’ve had a baby you realise how wars start\u201d (Fay Weldon) …<\/p>\n
Let us now turn our attention to Sten Melin\u2019s more introvert side, represented on this CD by two works, n\u00e4nns and hyssj where the small initials provide a key to the character. n\u00e4nns is a big piece about a small matter. You have to imagine you\u2019re an ant to get the right perspective. It is related to the string quartet, in that passages with longer and longer pauses appear in both scores, but at the same time it also represents a step away from pure process form to a more associative whole. The powerful, unison \u201cscratch-tones\u201d which crop up in n\u00e4nns after the first of these passages are obviously connected to the origin of the piece: a spring day with strong sunshine melting the last of the snow, lying on a mountain slope and smelling \u201cthe scent of last year\u2019s lingonberries thawing\u201d. The baroque instruments create a very special timbre, as do the various performing techniques and articulations which can be traced back to the Baroque era and to contemporary spectral music (the Italian composer Salvatore Sciarrino): harmonics, trills, glissandi, tremoli, quarter-tones and so on. hyssj (hush, 1995) has a simple structure and exudes peace and tranquillity throughout. The liner notes say it all.<\/p>\n
Sten Melins songs differ in certain aspects from his other works. The vocal part is simple and declamatory, interspersed here and there with melismas, while the piano part (which moves freely, independent of the song part) is more reminiscent of his chamber music. Sten Melin asked Folke Isaksson, the great poet from the north of Sweden, to select a number of his poems for a work which had been commissioned for the opening of Kalix library in 1991, and Melin himself then chose two poems from this selection which appealed to him musically. The gentle tone of Lampan (The Lamp) echoes the interplay between the child and the lamp portrayed in the poem. Three things stand out in the composition: the enormous range \u2013 three octaves! \u2013 of the vocal part, the sudden cascade of notes which accompany the description of the glowing filament and the absurd end where the singer is expected to produce \u201cthe last, long rattle\u201d. S\u00f6mnl\u00f6s Odysseus (Sleepless Odysseus) is more like a low-pitched ballad. Below the surface an urgent pulse in the deepest register of the piano drives the music forwards. If Sten Melin makes a point of keeping the harmonies in the piano part separate from the vocal part in The Lamp, the opposite is true of Sleepless Odysseus, in which a f minor tonality is suggested, producing a Nordic tone like updated Rangstr\u00f6m. There is also a reference to The Land that is not, a tone poem that unflinchingly portrays the experience recounted in the poem. The moon symbolises death. It appears like a chain of rooms that grow larger and larger and finally end in space. The piano, with its twittering, ecstatic runs, is the bridge that forms a link between the loneliness of the solitary voice and the extra-terrestrial fellowship of the huge choir.<\/p>\n
Seven heaven (the composer of this musical outburst is well aware how seventh heaven ought to be spelt…) is the most recently composed work on this CD (1998\/99). This is probably the first time \u201cHuliganoso\u201d has ever been used as a musical term to egg on a choir of hooligans whose first intelligible words are: \u201cI like Darmstadt\u201d. In the score the composer has written the following message to the musicians: \u201cThis piece can be played on any wind instruments and by any number of players. My only condition is that you don\u2019t cheat where the attitude is concerned.\u201d The unprepared listener may well suspect that the Iacca Ensemble has been resurrected… I think you should listen very carefully and take your time before you make up your mind about the piece. \u201cIt\u2019s not what they\u2019re expecting…\u201d<\/p>\n
Sten Melin is a man with a wide network of contacts. He has worked as a copyist, he has delivered cars to the north of Sweden, he has been involved in a day-care co-operative and he is fond of gardening. And nowadays, as president of the Society of Swedish Composers, he hatches ideas to try and revitalise composers\u2019 relations with their audiences. If he needs help with something, there always seems to be somebody from Kalix who knows someone else who comes up with the answer. His aesthetic is based on the need for surprise in a work of art. It is the unexpected phases in a process which create the tension that short-circuits expectations, producing that lightning flash which illuminates a work. The promise that every piece makes in the first bar should not be realised in full. His attitude towards compositional techniques is pragmatic. And he is well aware that the musical material must never become more important than the idea or the feeling that makes all the effort worth while.<\/p>\n
Hans Gefors<\/em><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"Sten Melin Han blev komponist, men kunde ha s\u00f6kt sig till k\u00f6kets kreativitet, blivit kock och uppt\u00e4cktsresande i r\u00e5varor och kryddor. Sten Melins inst\u00e4llning till maten och partituret \u00e4r densamma, han g\u00e5r i n\u00e4rkamp, utmanar, l\u00e5ter sig \u00f6verraskas och ur detta m\u00f6te f\u00f6ds det ov\u00e4ntade. Ett stycke av Sten Melin kan vara s\u00e5 tyst att […]<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"parent":0,"menu_order":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","template":"","meta":{"footnotes":""},"class_list":["post-28","page","type-page","status-publish","hentry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.stenmelin.se\/musik\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/28","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.stenmelin.se\/musik\/wp-json\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.stenmelin.se\/musik\/wp-json\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.stenmelin.se\/musik\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.stenmelin.se\/musik\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=28"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/www.stenmelin.se\/musik\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/28\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":91,"href":"https:\/\/www.stenmelin.se\/musik\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/28\/revisions\/91"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.stenmelin.se\/musik\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=28"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}